Boka bana
Bli medlem

Spridda visdomsord och hopp inför framtiden

Hej alla glada beachbloggläsare! Jag har tagit på mig den svåra uppgiften att skriva inlägg nummer tre i denna nystartade blogg. Jag har tyvärr inga SM-guld, Tourfinaler eller andra bragder att berätta om, för min del blev sommaren kanske inte riktigt vad jag hoppats på. Istället kommer det här inlägget handla lite om det förflutna, lite om dagsläget, och lite om en framtid, både avlägsen och nära.

 

Det fanns en gång för länge, länge sen, i en galax långt, långt borta, två beachbums, som hette Chrimon Leman och Sistofer Bohvin. Båda hade spelat beachvolley länge, och var taggade inför sommaren. Chrimon hade sagt upp ett lyckat samarbete med sin gamla partner för att söka lyckan med Sistofer. Förväntningarna var stora, och folk gick och bara och väntade på att deras succésommar skulle börja. I det årliga påskfirandet i denna avlägsna galax spelades traditionsenligt en beachvolleyturnering för att fira livet, glädjen och kärleken. Men festen hann knappt börja innan den fick ett abrupt slut för Chrimon och Sistofer. Redan i kvartsfinalen började maskineriet knaka, och de gamla bergatrollen Jonrik och Hehan, flera tusen år äldre och skröpligare än våra hjältar i sagan, lyckades vinna och slå ut team Bohvin/Leman. En match som på förhand redan var avgjord slutade i ett oväntat nederlag, och påskturneringen slutade istället med vinst och succé för Nenus och Lijc, till mångas förvåning (Jag lovar att sluta med fjantiga namn nu). Stjärnglansen och rampljuset kändes avlägset för Chrimon och Sistofer. Hade de tänkt fel? Var deras lag verkligen den bästa combon? Ingen visste.

 

Tillbaka till verkligheten för ett ögonblick. Trots att sommaren för min del blev ett långt sökande efter partner, resultat och bra spel, där jag bara lyckades hitta det sistnämnda, så tror jag ändå att jag kommer dra stor lärdom av den här sommaren. Jag spelade med en mängd olika partners, fick både blocka och spela försvar, fick känna på att bli pressad själv men också hjälpa min partner då denna fick all serve. Många gånger kändes det som att det var MIN DAG. Den där dagen då allt skulle stämma, dagen då shotarna satt på linan och nätrullarna var på ens sida. Det skulle bli dagen då man gick hela vägen och vann turneringen, slog sina värsta konkurrenter i finalen, vann en miljon på lotto och somnade med ett leende på läpparna. Ingen dag blev den dagen. Inte dagen i Malmö, inte heller den i Skatås, Helsingborg, Stockholm, Mariestad, Örebro, Falkenberg eller Halmstad. Inte ens på hemmaplan vid Beach Center stämde allt. Jag vann inga challengers i sommar, spelade inte på Sverigetouren, och vann inga miljoner. JA Ä INTE BITTER. Och det är faktiskt helt sant. Vi tar oss tillbaka till den där avlägsna galaxen jag berättade om tidigare:

 

En lång vår och en ännu längre sommar hade kommit och nästan gått igen. Chrimon och Sistofer hade kommit igång. De hade nått sin första pallplats på galaxtouren, och spelet såg bättre ut. Mungiporna hängde inte, och de vågade spela ut fullt. Det var dags för SM, Supergalaxmästerskapet. De var inte bland förhandsfavoriterna, men de lurade tätt där bakom, som gäddor i vassen, som ugglor i mossen, som den där hemska dockan i SAW-filmerna. Och vet ni vad? De gick hela vägen och vann, och ingen brydde sig mer om tidigare förluster, allra minst de själva. Snipp snapp osv osv.

 

Det man kan lära sig av den gamla beachlegenden, som såklart alla beachbarn får höra sen barnsben, Lill-Stahre, Lill-Åsberg, Lill-Rinisarna, Lill-Lunderbyorna och alla de andra små liven, det är att förlusterna spelar ingen roll i slutändan. Det är faktiskt bara vinsterna som gör det. När man står på toppen och är som bäst finns inte en tanke på tidigare misslyckanden eller tidigare förluster. Det har jag lärt mig i sommar. Jag tänker inte vara rädd för att förlora, jag tänker inte tänka att jag är bättre än mina motståndare och att en förlust skulle vara skamligt. So what, man förlorar matcher ibland, mot lag som är “sämre” än en själv. Det gör ingenting. Har man en dålig dag så förlorar man matcherna. Jag tror att det är viktigt att förlora “lätta” matcher för att förstå att det inte finns några sådana. För att lära sig att man kan förlora mot alla lag, likväl som att man kan slå alla lag. För mig har den lärdomen hjälpt mig att vara mer avslappnad. Det kan vara svårt i stundens hetta, men man måste vara nogrann med att i efterhand inte bara tänka att man varit skitdålig, utan också erkänna för sig själv att motståndarna faktiskt spelade väldigt bra. I många fall så tror jag att de faktiskt var det.

11109713_908327585891509_2160971408904787895_n

En kall försommardag i Örebro.

Om det är nånting som jag tycker att vi i beachsverige är dåliga på, så är det kommunikationen partners emellan. Min singelsommar som beachspelare bjöd på många roliga turneringar och partners, men också en del tråkigheter. Ett antal gånger hörde partners man bestämt att spela med av sig så sent som kvällen innan (Beachtour GBG) och några dagar (SM) anmälningstidens utgång. Samt den klassiska: Skriva till nån på FB, se att de har läst, vänta på svar tills måndag kväll 22:45. Så svårt kan det inte vara. Jag förstår att man är rädd för att känna sig taskig eller dylikt, men om det är nåt som inte gör saken bättre, så är det ju att vänta med att svara. Det gör bara saken svårare för den frågande. Säg “jag har några krokar ute som jag helst väntar på svar ifrån”, säg “nej tack, jag letar efter en blockare” (funkar alltid), eller “förlåt, men jag söker efter någon med lite mer poäng så att jag slipper få Alex och Limpan i gruppen”. Jag vet att det är svårt, men lite ärlighet hade faktiskt inte skadat. Och ärlighet direkt, inte måndag 23:50.

 

Nu är sommaren över, hösten är här, winter is coming! För min del känns det så roligt. Nu är vi djupt nedgrävda i ett nötaträsk, finslipar mottag och pass. Trots att jag var taggad inför hösten så blev jag ändå positivt överraskad. Allt är kul. Beachträningarna är roliga, gymmet är kul, att vara tränare är en höjdare! Det känns verkligen som att vi har nåt stort på gång, och jag är helt säker på att alla GBC:are kommer kunna gå med ryggarna raka under nästa sommar, för GBC kommer fortsätta utföra stordåd. I bredd och i spets, i sol och i regn, från april till september, så kommer GBC vara klubben som alla pratar om, som alla vill vara en del av, klubben där det händer. Vi har världens bästa, finaste och största beachvolleybollhall, kompetenta tränare och en go stämning. Vad kan gå fel? GBC har ett långsiktigt mål, ett mål att ha med 64 spelare i senior-SM. Det är 50% av alla som är med, varannan spelare i SM ifrån GBC. Målet är att det ska klaras av inom 5 år. Varför vänta så länge? Varför inte klara det redan 2017? Eller kanske till och med 2016? Ta tag i dig själv, läsare. Bestäm dig för att ta dig dit, att vara med om den dagen då hälften av sveriges alla elitspelare spelar för GBC. Det är kortare dit än vad man tror. Mitt första SM var 2014, och sommaren före det, 2013, spelade jag bara opens. Det är bara att träna så når man målet snabbare än väntat. Jag ser fram emot att träffa er alla på Skrea Strand 2016 (eller var det nu hamnar, Äpplet?). Jag ska dit, och jag hoppas att du, ärade läsare, vill vara en av de andra 63 som ska dit för att spela.  

 

Vi ses i sanden!

Wilhelm “Nummerdor” Fors

Alexander Annerstedt
Alexander Herrmann
Christofer Lewin
Johan Rininsland
Linnea Bengtsson
Linus Frantzich
Martin Appelgren
Simon Boman
Viktor Nyström
Wilhelm Fors