Boka bana
Bli medlem

Presentation av den nya håriga killen + lite smått och gott.

Hej alla beachlovers.

Det är alltså jag, Viktor Nyström, som är den nya killen i gruppen.

Så nu är det dags för mig att blogga lite och presentera mig lite tänkte jag, och efter helgens bravader så känns det som att det är, minst sagt, på tiden att det sker. Mer om det senare i inläget men några fattar säkert redan nu. . . .

Detta inlägg inlägg kommer kommer kunna uppfattas som att jag är bitter, men jag säger det redan nu, det mesta är sagt med glimten i ögat :).

Jag är alltså en liten hårig kille på 25 jordsnurr som valt att viga mitt liv åt beachvolleyboll. Jag är uppväxt i en pytteliten håla utanför Örebro som heter Sköllersta. Dock inte tillräckligt liten för  att man ska bli byns stolthet när man lyckats ta sig till swedishbeachtour. . . . . Då krävs nog att man kommer från typ Boet eller Götlanda eller nått annat halvdött. . . . . Jag vet dock inte om det säger mest om byn eller om sporten vi sysslar med?

År 2013 så flyttade jag och min fantastiska fru till Göteborg, enligt mig för att jag skulle satsa på beachvolleybollen men enligt henne något helt annat.

Förutom beachvolleybollen så pluggar jag till byggingenjör och jobbar endel som kassaråtta på Ica.

SÅ, nog med tråkig bakgrundsinfo om mig!!

Jag tänkte skriva lite om vad jag tror är en en viktig faktor till framgång inom, egentligen allt, men i mina reflektioner och tankar, beachvolleyboll.

Även om jag inte är nån superstjärna på något vis, och har en bra bit kvar till att uppnå mina mål, så har jag ju ändå kommit en bit på vägen i alla fall. Bra mycket längre än om jag inte haft människor runt omkring mig som verkligen trott på mig. För det är det jag tror att det handlar om till stor del. Jag vet att det är många som lyckats genom att gå sin egen väg, men jag tror att det underlättar något oerhört att få känna att någon tror på en.

Det hela började med att min storebror, Oskar Nyström, tog med mig en gång när han skulle spela med sina kompisar. Det var på den tiden som jag fortfarande växte lika snabbt som herrmann börjar svettas, eller som äpplet dansar fram på stegen i sanden på träningarna. Som ni förstår, sjukt snabbt. Det hela gjorde det sjukt svårt och jag sprang mest runt och snubblade på mina egna ben som var 10 cm längre än dagen innan, så jag hade liksom inte hunnit anpassa löpsteget efter tillväxten. Trots detta så bestämde jag mig efter ett tag att besöka beachvolleybollklubben Beachbrothers i Örebro. För övrigt en fantastisk förening med oerhört mycket hjärta.( Åk dit om ni har möjlighet.)

Där stötte jag på en riktigt go snubbe. Stefan ”silverräven” Triumf. Jag vet inte om han såg nåt som ingen annan såg eller varför han valde att göra det, men han valde i alla fall att coacha mig och min gode vän, Victor Weidersjö, utanför de ordinarie träningstiderna, helt gratis. Han fick i alla fall mig att känna och tro på att jag kan bli bäst i världen och lite till.

Vi gnetade på. Första säsongen vann vi inte en enda match tror jag, men oj vad kul vi hade, och vi visste ju att vi skulle bli bäst i världen snart, men inte än. Vi hade ju Stefan, och han trodde på oss. Så det gjorde inte så mycket att vi inte vann något. Säsongen efter började vi vinna massa openturneringar. Vi fick båda hybris och flyttade. Men det måste ha blivit något fel i kommunikationen, för Victor flyttade till Stockholm och jag till Göteborg.

Team Vicktor. Säkert efter ännu en förlustmatch....

Team Vicktor. Säkert efter ännu en förlustmatch….

Väl i Göteborg så stötte jag på en skön kille som heter Jakob Gustavsson. Andra gången vi träffades så frågade han om jag ville följa med till Brasilien och träna beach. Det lät ju kul tänkte jag, så jag hakade på. Frugan hade inget mot att sitta på stranden i Brasilien och käka glass i en månad så hon hakade på hon med. 

När vi väl var där så frågade han om vi skulle satsa, och spela tillsammans. Det var ju himla konstigt tänkte jag. Jag var ju en nobody i förhållande till honom. Han hade ju vunnit massa challengers och till och med varit inne på touren en gång. Jag visste knappt vad en challenger var. Hade Stefan pratat med honom och sagt att jag skulle bli bäst i världen och lite till ? ? ?

Självklart sa jag ja. Vi tränade på som tokar och jag var mer taggad än nånsin.

Jag och Jakob spelade två säsonger ihop och blev jättebra på att vinna challengers, tog en nionde plats på SM, och vi tog oss till touren. Hur det gick där lämnar vi åt eran fantasi. Det blir nog bättre än verkligheten.

Jag är inte stolt över den, men jag bjuder på den. En eftermiddagsträning i Brasilien.

Jag är inte stolt över den, men jag bjuder på den. En eftermiddagsträning i Brasilien.

Framför allt så hade vi sjukt kul ihop under våran tid tillsammans. Framför allt så kände jag hela tiden att Jakob trodde på mig. Han hjälpte mig att utvecklas som spelare snabbt.

Nu är vi inne i en ny tid. Som ni vet så startades denna satsning i höstas. Av olika anledningar så hade jag tappat suget lite och valde då att tacka nej till att vara med. Men nu är suget tillbaka, kanske mer än nånsin?, och jag får vara med dem stora grabbarna och leka igen.

Vi har ju alla i gruppen äran att få känna att vi kommer bli bäst i världen och lite till. Johan Rininsland är expert på att sprida den känslan. Det är faktiskt helt sjukt. Han är så taggad och så övertygad om att vi kommer lyckas. Ibland vaknar man på nätterna av att telefonen plingar till. Då är det Johan som vill dela något som han har suttit hemma och funderat på eller tittat på. Det är stort! Riktigt himla stort! Världen behöver fler ledare som honom. Och jag är helt övertygad om att det Johan gör för oss nu kommer ge resultat. Men frågan är, hur ska det gå när alla i våran grupp kommer bli bäst i världen och lite till ? Det återstår att se. . .

Jag känner att jag inte kan skriva detta inlägg och ämne utan att ägna några ord om min fantastiska fru. Trots att jag tränar minst 15 timmar i veckan, pluggar heltid, och jobbar extra på Ica, så finns det ingen som peppar som hon. Det kan ha gått hur dåligt som helst på en träning eller turnering och gråten sitter i helsen. Då möts man av stor kram och orden ¨I mina ögon är du alltid bäst, och jag tror på dig. Du tar dem nästa gång. Det är också för mig riktigt himla stort.

Jag har fått order från Herrmann att skriva om turneringen som var i helgen. Såklart….Han vann ju det aset…

Det var en turnering där jag hade äran att få spela med världsspelaren Nejc Zemljak. Det kändes sjukt bra dagen innan på träning. Vad kunde gå fel ? …

Natten innan turneringen sov jag lika bra som Wille Fors bänkpressar. Var det den gamla goda nervositeten som spökade? Jag och Nejc krigade oss fram till Semi-final, men jag kämpade hela dagen med att få huvud och kropp att samarbeta.

Väl framme i Semin så får vi möta 3 spelare. Adam Nilsson, Alexander Herrmann och publiken.

Så fort Adam och Alex tog poäng så kunde man tro att man var med Limpan på moshpit-konsert eller att det stod en hel Bohman-kör och tjossade, och så fort jag och Nejc tog poäng så blev det knäpptyst. Det blev så tyst så att det kändes som att man blev utbuad på sin egen hemmaplan.

Men det är klart, om jag fick välja mellan laget med två fjuniga små söta jättebebisar där det manligaste laget har är Herrmanns tofs, eller laget med en skäggig, tatuerad, vad man skulle kunna uppleva som gangster, så skulle jag också välja fjunisarna. Alla dagar i veckan.

Det var ändå en rolig match har jag för mig, men det blev torsk med 2-1.

Jag hade ingen bild från helgen så jag tog en annan bild från när lagen möttes i en dråplig match under SBT Göteborg.

Jag hade ingen bild från helgen så jag tog en annan bild från när lagen möttes i en dråplig match under SBT Göteborg.

I Finalen Blev det superfjunisdeluxe-möte mellan Herrmann/Nilsson – Tholse/Annerstedt. Inte alls mycket hår i den matchen men bra spel bjöd dem på. Andra set gick till hela 30-28 i Herrmann/Nilssons favör. Dem knöt även ihop tredje set. Annerstedt fejkade kramp och adam lyckades faktiskt hålla gummiarmen någorlunda i styr denna gång. Så till slut så stod Herrmann/Nilsson som välförtjänta segrare på prispallen.

Tack för mig och hoppas att ni känner att ni känner mig lite bättre nu så att man kanske kan få en och annan applåd nästa gång man spelar på hemma plan 😉

Hoppas ingen tagit illa upp, allt är som sagt skrivet med glimten i ögat.

see you in the sand / NewstreamJR

Alexander Annerstedt
Alexander Herrmann
Christofer Lewin
Johan Rininsland
Linnea Bengtsson
Linus Frantzich
Martin Appelgren
Simon Boman
Viktor Nyström
Wilhelm Fors